Innanför gallret till ett mentalt fängelse – insikter nu och då

Under julhelgen läste jag Ingmar Karlssons mycket välskrivna och insiktsfulla bok om mellanösternkonflikten med titeln »Roten till det onda». Där 1900-talets koloniala välden med oljestinna inkomster för ögonen skapade artificiella nationer med penna och linjal. De var konstgjorda både vad det gäller inre upplevd gemenskap och yttre, med endast teoretisk handlingsfrihet, då den förstnämnda i mellanöstern ligger på ett annat plan och den andra inskränks av söndrande nationell gränsdragning och naturresurser vars avkastning inte kommer lokalbefolkningen till del. Den samhällsanda som följer av detta kan ta sig flera olika uttryck där motsatsen är inre och yttre öppenhet.

Samma mentala galler som Ingmar Karlsson beskriver i »Roten till det onda» finner även Karl Kullberg i synnerhet i en av de städer han besöker på sin resa genom Europa. Han skildrar hur människorna som lever under ockupation vänder sig inåt och söker tröst i religionen med följande illustrerande ord: »Biktstolarna är nästan alltid besatta, kapellen, helst om aftonen sedan de blivit upplysta, omgivna av knäfallande som där förrätta sin andakt. Få passerar här en helgonbild utan att med ett uttryck av vördnad som är intressant att studera, inte med vanans nästan omedvetna åtbörd, utan andaktsfullt lyfter på hatten. Man behöver inte ha rest många timmar i Böhmen för att göra den ständigt påtvungna anmärkningen, att den fattiga klassen ofta har sina plagg lappade på knäna. En omständighet som utan tvivel de täta knäfallen är orsak till.» (En reseskildring från Europa 1842 s63)

Detta mentala fängelse kan likväl också ta sig motsatta uttryck, nämligen upprorets. Det finner läsaren bland annat i novellen »Krigare» i novellsamlingen Gränsfarare. Där parallellerna mellan det småländska Dackeupprorets orsaker och Greklands frihetskamp mot det Osmanska rikets välde berörs. I båda fallen handlar det om bondeuppror mot främmande makters soldater (för man skall ej förglömma att Gustaf Vasas armé bestod i huvudsak av tyska- och danska legoknektar). Poeten Rigas Feraios ord som citeras i novellen och som var en av de som tände gnistan till det grekiska upproret beskriver på följande sätt upprorets psykologi: »En timmes tid att leva fri, är bättre än fyrtio år i fängsel och slaveri.»

Vi finner även detta i det gamla småländska bondesamhället, men från ett annat perspektiv och uttryck. Där tillsynes ytligt likartade förhållanden för torparna på angränsande gods visar sig på djupet gömma förnöjsamhetens rymder och i bjärt kontrast, hopplöshet. Karl Kullberg beskriver det bland annat på följande sätt: »Här ser du den andra sidan av medaljen. Vi är på general Stormsvärds ägor. Den sjungande är en av hans torpare. Denne med löjet kring och sången på läpparna lovprisar sitt öde. Den andre vid balklasset med förtvivlan i hjärtat och blicken förbannar sitt.» (En sommar i Småland s124)

Detta mentala fängelseperspektiv förekommer således som en av grundpelarna i samtliga av gränsfarareseriens böcker, vilket även gäller för den fjärde boken i serien som utkommer om cirka en månad. I vilken författaren bokstavligen och på flera olika sätt verkat till att få gamla genomrostade fängelsegaller att rämna genom sin egen i de flesta fall framgångsrika kamp för öppenhet och humanism.

Bookmark the permalink.

Comments are closed